Kost behöver diskuteras

Hur mycket påverkar media och samhället oss i valet av kost? Jag tror att det är vanligare att man väljer en diet utifrån vad som är inne just nu och inte vad som man som individ faktiskt mår bäst av. Kost är ett känsligt ämne men något som behöver diskuteras mer.

Det jag väljer att äta skall ju vara bra för just min kropp. Det finns inget kostupplägg som passar alla. Bara för att kollegan väljer att äta enligt LCHF eller för att kvällstidningarna påstår att man mår som bäst när man följer 5:2 -betyder inte det att det passar just min kropp.

Det har tagit mig många år att känna av vilken kost som är bäst för just mig. Man måste ha tålamod. Lära känna sin kropp. Media kan inte veta vad du mår bra av. Jag tycker du glömmer quick fix och satsar långsiktigt.

Min kropp föredrar Paleo. Jag äter naturligt och ekologiskt för att jag vill må bra i dag, nästa vecka och flera år framöver.

Efter Crossfit-passet i morse blev det frukost i boxen. Annika bjöd på frukost.
För mig som är kost nörd var det en fantasisk känsla att sitta och prata kost med Alexandra Zazzi och Annika. Väldigt inspirerande.

Bild

Bild

Man har ju varit snyggare på bild. Men efter en WOD får man vara sliten. Bilder ovan lånad från Annikas blogg. 

Bild

 

 

Annonser

Studio Aroma

En sallad till lunch. Aptiten är fortfarande dålig men jag försöker äta.
Mr Grey håller mig sällskap.
Om en stund ska jag till Studio Aroma.
Vaxning står på agendan.
Ska man vara fin får man… 🙂

Ofräsch

Det var längesen jag kände mig så här tjock och ofräsch. Dåligt med träning och inga promenader.  Rutiner saknas. Äter oregelbundet och alldeles för stora portioner. Känner mig svullen och rent ut sagt äcklig. Många har som ursäkt att dom inte har tid att träna. Det är inte mitt problem. Både tid och grym motivation finns men inte ork och energi. Väldigt frusterande.
Just nu måste tyvärr den lilla ork jag har läggas på flytten. Vill bara att den här veckan ska vara över.
Nästa måndag när allt är klart då j*vlar är det dags för rutiner och träning igen.
Har både kost och träningsupplägget klart så hur svårt kan va?

Ska surfa in på sportamore.se nu. Finns väl alltid nått man kan klicka hem för att må lite bättre.

Provhytter -nej tack

Jag har aldrig varit någon jeanstjej. Antagligen för att jag alltid varit överviktig och haft för mycket löst fett på kroppen. Har känt mig allt annat än bekväm i jeans.
Sen tror jag att de flesta tjejer vet hur jobbigt det kan vara att vistas i provhytter. Det i kombination med att inte hitta sin storlek gör att man nog helst undviker det eller chansar och köper ett par jeans som är för små och som sen hamnar längst in i garderoben. Nu vet jag inte hur ni andra gör men så har i alla fall jag gjort -många gånger. I hate it.

Väldigt ofta tycker jag sämre om mig själv efter ett besök i en provhytt än innan. Ljuset, speglarna och alla förbannade vinklar. Alltid hittar man nått dåligt man inte sett innan.

Min kropp är fortfarande långt ifrån tight men det går åt rätt håll. Att gå ner i vikt är inte svårt, men att träna sig till en tight kropp – det är skitsvårt. I alla fall för mig.

Det jag skulle komma till är att ett par jeans är på väg hem till mig. Förhoppningsvis dyker dom upp i morgon. Hittade mina favoritjeans förra året. Ett par Levis i modellen Demi Curve Skinny. Jag har två par sedan tidigare. De passar min kropp perfekt. Dock är båda paren numera för stora. Dom jag väntar på är i en storlek som jag aldrig tidigare kommit i.

Det är stort och jag längtar efter att prova jeansen.

”Rätt” värderingar och uppfostringstaktik

Förra veckan skrev en vän ett fantastisk blogginlägg som jag tänkte dela med mig av men dåligt minne som jag har rann det ut i sanden.  Men i dag fyller hennes söta, underbara och smarta lille kille 2 år och jag kom att tänka på det där inlägget från förra veckan.

Inlägget handlar om ”rätt” värderingar och uppfostringstaktik. Jag själv har ju inte barn och vet inte hur många gånger jag fått konstiga blickar eller kommentarer när jag yttrat mig i det här ämnet. Ofta har jag fått höra ”När du får barn kommer du att se allt på ett annat sätt”. Man får tydligen inte ha en åsikt om ”rätt” värderingar och uppfostringstaktik när man själv inte har barn. Och mina åsikter uppskattas oftast inte. Kanske för att det tas som kritik.

Karins inlägg fick mig att le stort. Någon som tänker och tycker som mig – och hon ÄR mamma.
Ha! Där fick ni som kritiserat mig.

Och det här med flickiga och pojkiga färger är ju bara löjligt.
Antar att det är många som inte vet att rosa från början ansågs vara en maskulin färg.

I den västerländska kulturen blev rosa tillskrivet till ett enskilt kön på 1920-talet eller tidigare. Från då till 1940-talet ansågs rosa vara lämpligt för pojkar eftersom färgen var releterad till rött och därför mer maskulin, medan blått betraktades som lämpligt för flickor eftersom det var en mer känslig och prydlig färg. Sedan 1940-talet var den samhälleliga normen omvänd; rosa var lämpligare för flickor och blå för pojkar, en vana som har fortsatt in på 2000-talet
– Wikipedia

Givetvis uppfostrar väl alla föräldrar sina barn som dom vill. Men jag tror det är många som gör det svårare än vad det behöver vara. Jag själv anser att mycket handlar om sunt förnuft.

När jag blir mamma, ska jag bli en lika bra mamma som min vän Karin. 

Funkade inte att länka till hennes inlägg så här kommer det, copy paste från http://dixiedynamite.blogg.se

DET HÄR MED ROSA OCH GODIS

Folk pratar ju. Om alla andra. Målar upp sig själva som några jävla änglar som har ”rätt” värderingar och uppfostringstaktik.
Visste inte att man kunde göra rätt och fel där. Alla föräldrar uppfostrar väll sina barn som dom vill.

Kanske som vegetarianer, som slagskämpar, som mobbare, som små prinsar och prinsessor, som godisråttor, som pojkiga pojkar och flickiga flickor.

Jag uppfostrar mitt barn till en självständig, ödmjuk, medveten och vettig individ.

Vilket då innebär att han inte får springa runt och stimma i en evighet. Han får inte slåss. Han får inte vräka i sig godis och läsk. Han får inte skrika, sparka och bitas.

Han får istället springa runt och stimma en lagom stund. Han får saft och nån kaka då och då. Han får springa, hoppa och härja utomhus i friska luften.

Varför han inte får göra som han vill och som barn i hans omgivning gör?

För att jag tycker inte det lämpar sig med Cola och massa godis till nån som är två är. Tycker inte det lämpar sig att springa runt och vråla. ”För han är pojk och pojkar gör så.” Tycker inte det lämpat sig att leka så hårt att barnen blir ledsna.

Men enligt vissa så gör jag fel. Framför allt gör jag fel för att jag klär honom i rosa. En färg från spektrat. Jag har nog aldrig förstått det där med tjejiga och killiga färger.
Jag har ju kläder i alla färger. Killiga också. Väldigt lite tjejiga färger.
Förmodligen gillar jag tjejer egentligen då.

För det är vad folk säger. ”Klär du han i rosa blir han bög.” Då borde ju jag vara flata. Och alla andra tjejer för den delen.

Jag trodde inte man kunde _bli_ bög. Det är något man är.
Lika som att man _får_ inte Downs Syndrom. Det födds du med.

Säger inte att jag är världens bästa morsa. Absolut inte.
Men jag säger heller inte att nån annan är världens sämsta. Bara för att dom uppfostrar sitt barn på ett annat vis än jag.

Kanske ska jag börja säga det. För andra skäms inte för att säga att jag är dålig i det jag gör.

Detta ämne kan man nog diskutera i en evighet. Det är bra. Saker som detta ska diskuteras. Alla tycker olika och det får man.
Men sätt dig inte över nån annan.

Sätt dig för faan inte över mitt barn för då kommer du ångra det.

Fantasilöst

För första gången på evigheter hade jag idétorka när det gällde middagen. Kände inte för att laga något alls. Jag har alltid en lista med recept som jag vill testa, men inte ens något av det lockade. Men äta bör man ju. Det blev en av det mest tråkiga och fantasilösa rätterna. Alltså något som inte finns med på min topp 10 lista över favoriträtter – tacogratäng. Jag har aldrig varit och jag kommer heller aldrig att bli något fan av tacos, tacogratäng, tacopaj etc. Det är inget som tilltalar mig. Tacos är det  sista som serveras här hemma när det är fredagsmys. Det är ungefär lika gott som korv och makaroner. Blä!

Jag växte upp i ett hem där middagarna var varierade. Vi var aldrig en familj som återkommande hade fredagsmys med tacos. Fredagsmys hade vi men det serverades bra mycket bättre mat än tacos. Riktigt mat! Jag kommer alltid att vara min mamma tacksam för att jag inte behövde växa upp i en familj där man återkommande åt samma sak. Det har gjort att jag lärt mig att tycka om och äta det mesta. Min mamma är en riktigt mästerkock och min idol när det gäller nya experiment för hur man tillfredställer smaklökarna.
Tack mamma!

Receptet på kvällens enormt tråkiga middag

500 g nötfärs
200 g philadelphiaost original
2 dl creme fraiche 34%
Tomater
Hackad paprika
1 hackad gul lök
Jalapenos
salt, peppar
2 msk tacokrydda
1 msk tomatpuré
2 dl vatten
1 vitlök
3 dl riven ost

Tacokryddan gjorde jag själv. Då slipper man socker, tillsatser och annat strunt.

1½ tsk salt
2 tsk chilipulver
2 tsk paprikapulver
1 tsk vitlökspulver
1 tsk lökpulver
1 tsk spiskummin
2 krm cayennepeppar

 

Dagens fundering i solskenet

Spenderade några timmar  på en bänk i solen. Solsken. Latte. Ljumma vindar från havet. Tid för en stunds eftertanke. Försökte känna efter hur jag mår. Bara vara här och nu. I dag uppskattar jag livet lite extra.

Turisterna har kommit till stan. Jag hörde mer norska, tyska och italienska än göteborska.

Jag skulle kunna ägna många timmar åt att titta på människor. Det är inspirerande och bidrar till många tankar vilket gör att jag lyckas vara närvarande i nuet. Jag lyckas släppa  alla jobbiga och delvis stressande tankar.

Dagens fundering:

Tappar man automatiskt klädstilen när man blir äldre? ? Slutar man bry sig om vad man tar på sig, hur man ser ut i håret eller vilken kroppsform man har? Eller är det så att jag inte förstår eftersom jag faktiskt inte vet vad som är inne för de som är 55+?
Kanske är det så att man vid en ålder av 55+ lärt sig att uppskatta livet och de ytliga sakerna är kanske inte längre de viktigaste
– utan man är glad och tacksam att man lever och mår bra?

Kommer jag att känna och agera så om 25 år? Kommer jag och C att bli paret med matchande träningsoveraller och strumpor i sandalerna? Just nu hoppas jag verkligen inte det och skulle det bli så, hoppas jag att någon påminner mig om det här inlägget.
Fast egentligen, vad spelar det för roll? Även om matchande träningsoveraller på äldre par är bland det fulaste som finns så kanske det ändå är värt det om det är så att man får må bra och bli gammal med den man älskar.

Men varför ska man i så fall vänta? Kan man inte skippa allt det ytliga redan nu och vara mer glad och tacksam för det livet man lever?
Vi lever bara en gång!