En natt på akuten

Spenderade sex timmar på akuten i går. Var hemma vid fyra tiden i morse.

Blev att må allt sämre under eftermiddagen/kvällen i går. Rejäla smärtor i bröstet och stickningar i händerna.
Tappade flera glas/koppar i golvet. Inget gick sönder. Tackar Kamprad för bra kvalité.

Läkaren har uteslutit att det är stressrelaterat. Tog många prover bl a för hjärtinfarkt men både prover samt EKG var perfekta. Läkaren kunde inte ställa en diagnos. Men misstänker att det är nått knas med nerverna.
Har fått remiss till neurologen. Så fortsättning följer.

Var helt slut efter besöket på akuten. Tror klockan var runt 15 när jag vaknade i dag. Kände mig mörbultat efter gårdagen.

I dag har inga koppar åkt i golvet ”bara” tappat en liter mjölk i golvet när jag var på affären. Jag har fortfarande smärtor i bröstet och ut i vänster armen. Men inte lika kraftigt som i går kväll/natt. Då kom det som typ ett krampanfall i bröstet var 20:e min som sedan övergick till stickningar ut i armhålan och handen.
Jag hade så rejäla smärtor att tårarna kom och efter varje ”anfall” blev att kännas som träningsvärk i bröstet. Vilket fortfarande känns.

Pratade med vårdcentralen på eftermiddagen men de har inte fått remissen från akuten än. Hoppas att det kommer under morgondagen. Hoppas på att få träffa en neurolog så snart som möjligt.
Har fått smärtstillande som jag ska käka i en vecka.

Det jag ställer mig väldigt skeptisk och frågande till är att två andra läkare hela tiden sagt att det är stressrelaterat.
Läkaren jag träffade i natt misstänker att dom refererat till stressen för att kanske göra det lätt för sig. Väntar med spänning på diagnosen.

Dags att sova. I morgon väntar ett efterlängtat besök hos psykologen.

20130213-232720.jpg

20130213-232950.jpg

Annonser

Hur mår jag?

Sen flera veckor tillbaka är mobilen på ljudlös. Jag försöker undvika den. Den gör mig stressad. Jag kollar till den några gånger om dagen och orkar jag, så svarar jag på några sms eller ringer upp någon. Jag undviker att svara på hur jag mår. Orkar inte det.

Jag skriver mycket. Sånt som ingen annan får läsa. Men känner att det är dags att berätta här hur det faktiskt står till med mig.

Förra veckan var fylld med oro i både knopp och kropp. Jag kände av domningar och stickningar i händer/armar/fötter. Mycket värre än tidigare. Mycket tid spenderades i sängen. Jag ville inte gå upp.

Under året har jag träffat tre läkare. Alla har de ställt samma diagnos – att de stickningar/domningar jag känner beror på stress.
Förra  veckan tvivlade jag på deras diagnos. Jag fick för mig att de missat något och att det inte alls beror på stress utan att det är något allvarligare. Något som stressade upp mig ännu mer och jag fick hjärtklappning och för en stund var jag inställd på att dö.

De tankarna har försvunnit och nu så här en vecka senare, känner jag mig förbannat dum och korkad och undrar hur fan jag kunde tänka så.

Den här veckan har varit bättre. Visst har jag känt av stickningarna i bröstet. Men inte alls i samma utsträckning som förra veckan. Känner mig energilös och trött. Börjar lära mig att lyssna på min kropp. Säger den att den är trött så går jag och lägger mig, oavsett tid på dygnet. I dag har jag gråtit en del. Det har liksom inte funnits något stopp. Jag försöker inte längre hålla tillbaka utan vill tårarna komma så låter jag dom göra det.
Jag känner mig starkare nu än förut men det är långt ifrån bra. Jag ser inte ljuset i tunneln, har inte ens kommit till tunneln än. Men hoppas snart vara där.
Nu vet ni. Djupare än så tänker jag inte berätta.

Tusen kramar till er som stöttar mig.
Ni vet vilka ni är.