En liten människa

Innan jag kände de första sparkarna så var det bara illamåendet som gjorde mig påmind om att jag faktiskt var gravid.
Sen när sparkarna kom, de blev tydligare, oftare och hårdare började jag smått inse att det faktiskt är en människa i mig.

En människa! Hur läskigt låter inte det?

Nu när jag börjat vänja mig vid både rörelserna och det faktum att det är en människa där inne kommer nästa grej.
Tre måndagskvällar i rad har vi varit på förlossningförberedande kurs. Och efter det började jag inse att den här krabaten som bott i mig ett tag, 214 dagar för att vara exakt. Han kommer att vilja komma ut inom en snar framtid. Ut ur mig!

Hallå, hur äckligt känns inte det?
Jag har hittills försökt att inte läsa om eller tänka på förlossning. Tror att det blir värre av att måla upp en bild och sen blir det inte så. Och jag vill absolut inte läsa andras förlossningsberättelser. Skulle bara skrämma upp mig själv.

Min tanke är att jämföra det med ett träningspass, ett crossfit pass. Om jag inte har en aning om vad som väntar mig när det väl är dags så har jag inget annat val än att köra på när jag väl är där.

Har ställt in mig på att det kommer att vara det värsta jag någonsin varit med om att att smärtan inte går att jämföra med något annat. Då kan det bara bli bättre.

zlatan