En månad sen…

… jag bloggade.

Livet rullar på.
Har börjat med sjukgymnastik och mår en aning bättre. Stickningarna i händerna har nästintill avtagit. Alltsom allt mår jag bättre. Vågar inte hoppas för mycket än och tar en dag i taget.

En envis förkylning slog till för över en vecka sen och i dag är  första dagen jag känt mig helt ok. Gissa om det kändes skönt att träna i dag. Blir extremt rastlös när jag inte kan träna. Det blev ett lättare pass. Några km joggning och efteråt 60 squats, plankan och crunches.

Nu är jag laddad för en ny vecka.

Skärmavbild 2013-06-09 kl. 19.37.49

H.O.P.E

Under eftermiddagen och kvällen i går hade jag en fruktansvärd huggande värk i vänstersidan av huvudet, in i örat och ner på halsen.
En vänlig själ skänkte mig några Panocod i går.
Ni som känner mig vet att jag är anti allt som heter tabletter. Jag stoppar inte i mig sånt i onödan. Men nu började det bli outhärdligt.

Min förhoppning var att någon av min värk skulle dämpas. Helst ryggsmärtan. Det är den som gör min vardag lite begränsad just nu. Vet inte om det har med tabletten att göra men huvudvärken försvann och jag sov bättre. Sov faktiskt hela natten utan att vakna till av att ryggen gjorde ont när jag vände mig. Första natten på väldigt väldigt länge. Men värken var tillbaka när jag vaknade. Tog en tablett vid frukosten men kan inte påstå att jag känner någon direkt skillnad än.

En natt med bra sömn gör att jag känner mig rejält mycket piggare i dag trots att kroppen ändå känns likadan.

Känner jag mig lika pigg i morgonbitti så blir det nog jobbet. Jag saknar jobbet och mina kollegor enormt mycket och några fåglar har viskat i mitt öra att jag är saknad
Det värmer – massor 🙂

quote-about-life-240-612x500

Röntgen

Gjorde röntgen i går. Gick mycket bättre än jag trodde.
Blev en lättnad när sköterskan sa att det bara skulle ta 10 min.
Hade oroat mig för att behöva ligga där i 30-45 min.
Jag får svar på röntgen på torsdag.
Mår ungefär lika i dag. Ingen större skillnad. Ryggvärken kommer och går. Trött i kroppen, Ledvärk o muskelvärk.
Stickningar och nervryckningar vandrar runt i kroppen.
Till o från skakar händerna.
Börjar på ett vis vänja mig vid att må så här. Är hemma från jobbet. Koncentrationsförmågan är noll och blir det att hugga i ryggen så behöver jag lägga mig ner.
Nu kom den där läskiga känslan i ansiktet. Det känns som det rinner typ vatten ner för mina kinder. En riktigt skum känsla.

20130318-093459.jpg

En jobbig natt

Det högg till flera gånger i bröstet i går kväll. Och sen dess har jag till och från haft stickningar i armhålorna och bröstet. En jobbig natt med tårar och långt ifrån tillräckligt med sömn.
Fixade inte att gå upp när klockan ringde. Sov en timme till.
Är på väg till jobbet först nu. Ska göra ett försök i alla fall.

Jag hatar verkligen att må så här!
Dagens träning kan jag glömma.
Meditation, sömn och offline från världen är det som händer efter jobbet.

Snälla, klaga inte bara för att det är måndag. Se dig omkring. Känn efter hur du mår. Var lycklig och tacksam för det du har.

20130211-072959.jpg

Hur mår jag?

Sen flera veckor tillbaka är mobilen på ljudlös. Jag försöker undvika den. Den gör mig stressad. Jag kollar till den några gånger om dagen och orkar jag, så svarar jag på några sms eller ringer upp någon. Jag undviker att svara på hur jag mår. Orkar inte det.

Jag skriver mycket. Sånt som ingen annan får läsa. Men känner att det är dags att berätta här hur det faktiskt står till med mig.

Förra veckan var fylld med oro i både knopp och kropp. Jag kände av domningar och stickningar i händer/armar/fötter. Mycket värre än tidigare. Mycket tid spenderades i sängen. Jag ville inte gå upp.

Under året har jag träffat tre läkare. Alla har de ställt samma diagnos – att de stickningar/domningar jag känner beror på stress.
Förra  veckan tvivlade jag på deras diagnos. Jag fick för mig att de missat något och att det inte alls beror på stress utan att det är något allvarligare. Något som stressade upp mig ännu mer och jag fick hjärtklappning och för en stund var jag inställd på att dö.

De tankarna har försvunnit och nu så här en vecka senare, känner jag mig förbannat dum och korkad och undrar hur fan jag kunde tänka så.

Den här veckan har varit bättre. Visst har jag känt av stickningarna i bröstet. Men inte alls i samma utsträckning som förra veckan. Känner mig energilös och trött. Börjar lära mig att lyssna på min kropp. Säger den att den är trött så går jag och lägger mig, oavsett tid på dygnet. I dag har jag gråtit en del. Det har liksom inte funnits något stopp. Jag försöker inte längre hålla tillbaka utan vill tårarna komma så låter jag dom göra det.
Jag känner mig starkare nu än förut men det är långt ifrån bra. Jag ser inte ljuset i tunneln, har inte ens kommit till tunneln än. Men hoppas snart vara där.
Nu vet ni. Djupare än så tänker jag inte berätta.

Tusen kramar till er som stöttar mig.
Ni vet vilka ni är.