Hur mår jag?

Sen flera veckor tillbaka är mobilen på ljudlös. Jag försöker undvika den. Den gör mig stressad. Jag kollar till den några gånger om dagen och orkar jag, så svarar jag på några sms eller ringer upp någon. Jag undviker att svara på hur jag mår. Orkar inte det.

Jag skriver mycket. Sånt som ingen annan får läsa. Men känner att det är dags att berätta här hur det faktiskt står till med mig.

Förra veckan var fylld med oro i både knopp och kropp. Jag kände av domningar och stickningar i händer/armar/fötter. Mycket värre än tidigare. Mycket tid spenderades i sängen. Jag ville inte gå upp.

Under året har jag träffat tre läkare. Alla har de ställt samma diagnos – att de stickningar/domningar jag känner beror på stress.
Förra  veckan tvivlade jag på deras diagnos. Jag fick för mig att de missat något och att det inte alls beror på stress utan att det är något allvarligare. Något som stressade upp mig ännu mer och jag fick hjärtklappning och för en stund var jag inställd på att dö.

De tankarna har försvunnit och nu så här en vecka senare, känner jag mig förbannat dum och korkad och undrar hur fan jag kunde tänka så.

Den här veckan har varit bättre. Visst har jag känt av stickningarna i bröstet. Men inte alls i samma utsträckning som förra veckan. Känner mig energilös och trött. Börjar lära mig att lyssna på min kropp. Säger den att den är trött så går jag och lägger mig, oavsett tid på dygnet. I dag har jag gråtit en del. Det har liksom inte funnits något stopp. Jag försöker inte längre hålla tillbaka utan vill tårarna komma så låter jag dom göra det.
Jag känner mig starkare nu än förut men det är långt ifrån bra. Jag ser inte ljuset i tunneln, har inte ens kommit till tunneln än. Men hoppas snart vara där.

Nu vet ni. Djupare än så tänker jag inte berätta.

Tusen kramar till er som stöttar mig.
Ni vet vilka ni är.

 

Annonser