Kärlek & Helium

Ja, vad ska man säga? Alla har vi våra svagheter,  ja även jag 🙂

Be mig prata inför flera hundra personer -inga problem. Men när det kommer till överraskningar så skjut mig.
Jag föredrar att överraska -inte att bli överraskad. Att inte ha kontroll på situationen får mig helt ur balans.
Men i dag hände det. Överraskningarnas överraskning -babyshower.

Babyshower;
”In some countries, a baby shower is a way to celebrate the pending or recent birth of a child by presenting gifts to the mother at a party”

Det enda jag fick fram var tårar. Och kombinationen av att ha världens sämsta dag samt att ”utsättas” för en av sina svagheter framstod jag kanske inte som världens gladaste o tacksammaste person.

Men tacksam är bara förnamnet.

Jag vill att ni ska veta hur mycket det betydde för mig. Skäms och önskar att jag hade kunnat visa det bättre. Känner en oerhörd tacksamhet över att ha så fina vänner och längtar tills vår lille skrutt får lära känna er alla.

Just nu kan inte tårarna sluta rinna. Inte bara för den kärlek, glädje och tacksamhet jag känner utan också för att det i dag blev ännu mer verkligt att jag faktiskt ska bli mamma. 65 dagar kvar – this is getting serious som Celine Dion skulle sagt.

Presenterna, dekorationerna, tårtorna -allt var verkligen helt fantastiskt. Tusen tack.
Tack även till er som p g a sjukdom och annat inte kunde komma men ändå bidrog till de fina presenterna.
Bombo (ja det är arbetsnamnet. humla på italienska) sparkar för fullt nu, så jag tolkar det som att han hälsar och tackar 🙂

bomb2 bombo1

Nu ska den här barbamamman fortsätta vila.. men först ska jag äta upp tårtbiten 🙂

Annonser

En liten människa

Innan jag kände de första sparkarna så var det bara illamåendet som gjorde mig påmind om att jag faktiskt var gravid.
Sen när sparkarna kom, de blev tydligare, oftare och hårdare började jag smått inse att det faktiskt är en människa i mig.

En människa! Hur läskigt låter inte det?

Nu när jag börjat vänja mig vid både rörelserna och det faktum att det är en människa där inne kommer nästa grej.
Tre måndagskvällar i rad har vi varit på förlossningförberedande kurs. Och efter det började jag inse att den här krabaten som bott i mig ett tag, 214 dagar för att vara exakt. Han kommer att vilja komma ut inom en snar framtid. Ut ur mig!

Hallå, hur äckligt känns inte det?
Jag har hittills försökt att inte läsa om eller tänka på förlossning. Tror att det blir värre av att måla upp en bild och sen blir det inte så. Och jag vill absolut inte läsa andras förlossningsberättelser. Skulle bara skrämma upp mig själv.

Min tanke är att jämföra det med ett träningspass, ett crossfit pass. Om jag inte har en aning om vad som väntar mig när det väl är dags så har jag inget annat val än att köra på när jag väl är där.

Har ställt in mig på att det kommer att vara det värsta jag någonsin varit med om att att smärtan inte går att jämföra med något annat. Då kan det bara bli bättre.

zlatan