En liten människa

Innan jag kände de första sparkarna så var det bara illamåendet som gjorde mig påmind om att jag faktiskt var gravid.
Sen när sparkarna kom, de blev tydligare, oftare och hårdare började jag smått inse att det faktiskt är en människa i mig.

En människa! Hur läskigt låter inte det?

Nu när jag börjat vänja mig vid både rörelserna och det faktum att det är en människa där inne kommer nästa grej.
Tre måndagskvällar i rad har vi varit på förlossningförberedande kurs. Och efter det började jag inse att den här krabaten som bott i mig ett tag, 214 dagar för att vara exakt. Han kommer att vilja komma ut inom en snar framtid. Ut ur mig!

Hallå, hur äckligt känns inte det?
Jag har hittills försökt att inte läsa om eller tänka på förlossning. Tror att det blir värre av att måla upp en bild och sen blir det inte så. Och jag vill absolut inte läsa andras förlossningsberättelser. Skulle bara skrämma upp mig själv.

Min tanke är att jämföra det med ett träningspass, ett crossfit pass. Om jag inte har en aning om vad som väntar mig när det väl är dags så har jag inget annat val än att köra på när jag väl är där.

Har ställt in mig på att det kommer att vara det värsta jag någonsin varit med om att att smärtan inte går att jämföra med något annat. Då kan det bara bli bättre.

zlatan

Ta sig i kragen

De senaste veckorna har varit väldigt påfrestande för mitt psyke.
Det händer väldigt mycket i mitt liv och tankarna är många och väldigt jobbiga. Jag har inte haft någon större motivation till att göra något alls utan hållt mig i min bubbla.

Bubblan av tankar kring jobbet, frivillighetspaket, ev varsel, en närstående som kanske fått cancer och planer för framtiden.
Det händer mycket men allt kan jag inte dela med mig av.

Jag är arg för att min högra hand fortfarande inte är ok och att värken i min arm sätter stopp för skrivandet. Det som annars hjälper mig att bearbeta det mesta.

Känns som det tagit mig en evighet att skriva detta. Handen och fingrarna värker.
Väntar på operationstid för mitt ganglion. Under tiden försöker jag bli av med värken genom akupunktur två dagar i veckan.

Har ångest för att jag knappt tränar. Många promenader har det blivit och nån joggingrunda. Jobbigt när motivationen saknas och det känns jobbigt att vara social. Saknar boxen, alla goa människor och träningsvärken.

Nu är dags att ta sig i kragen!

20140419-233237.jpg

Sista veckan

Har hällt upp en kopp kaffe. Sitter i köket och tittar på snöflingorna som yr utanför fönstret. Många tankar nu. Detta är sista veckan jag jobbar 75 %.

Det har varit en tuff resa sedan maj 2012. En berg- och dalbana.

Om man själv inte varit utbränd så är det nog väldigt svårt att förstå. Bara för att jag börjar jobba 100 % innebär inte det att jag är 100 % återställd. Nej, jag kommer att få fortsätta jobba med mig själv. Allt för att inte åka dit igen. Vägen tillbaka är mycket längre än vad många tror. Jag har fortfarande bra och dåliga dagar.

Jag är stolt. Stolt över att ha kommit så här långt.

Ni är många i min omgivning som stressar. Skippa nyårslöften som ändå brutits om någon vecka.
Lova er själva att stanna upp och känn efter. Hur mår du? Var närvarande, här och nu.
Var rädd om dig! Gör det som får dig att må bra.
Rensa bland dina vänner. Varför skall du umgås med dom som bara tar energi?
Var inte rädd för att tänka på dig själv. Ibland måste du själv komma i första hand.
Lär dig säga nej. Våga be om hjälp.

Jag lovar dig – det är inte värt att stressa.

Ska dricka upp resten av kaffet och bara vara. Senare i dag blir det ett crossfit-pass. För mig är det inte bara träningen som lockar. Det är en fantastisk känsla att omges av människor som ger massvis med energi. Tack!

3-quotes_good-for-your-soul

 

 

Diagnos

Från att ha mått relativt bra de senaste veckorna känns det här som ett rejält bakslag.
Jag skäms över att må sämre. Men jag måste och kan väl inget annat än försöka acceptera att jag faktiskt inte mår bra. Kroppen är inte helt hundra that’s it.

Har varit rejält trött och sovit ovanligt mycket. Under helgen har jag även fått klåda över hela kroppen, en brännande känsla i bröstet och stickningar längre ner på vänster sida av ryggen och ner mot höften.

Har velat blogga om så många tankar och funderingar den senaste veckan men eftersom mina händer inte är helt hundra fixar jag inte att sitta framför datorn speciellt länge.

En dag förra veckan när jag låg nerbäddad och mådde allmänt skit googlade jag lite på mina symtomer. Resultaten blev ju rejält spridda skurar.
Borelia, bröstcancer, MS och graviditet.
Nu tänker jag ju inte låta Google fastställa nån diagnos. Gravid är jag iaf inte. Men jag hade en fästing i somras.

Ska träffa en läkare kl 14 i dag så fortsättning följer.

tumblr_lcaykrVyWw1qd0lixo1_400_large tumblr_ld7zsgi6NH1qbpky8o1_500

 

Mina mål

Snöstorm den ena sekunden och strålande sol den andra. Välkommen februari eller vabruari som de flesta föräldrar kallar denna månad.

Istället för att i all hast avge ett med stor sannolikhet för orealistisk nyårslöfte vid tolvslaget valde jag att vänta, fundera och under några dagar skriva ner några punkter för året.

Några av mina mål för 2013

  • Hitta en balans mellan jobb och privatliv
  • Prioritera mig själv och min hälsa
  • Läsa fler böcker. Just nu finns cirka tio st på min lista
  • Sortera alla mina recept samt skriva ner dom i stället för att ha tusen post it lappar
  • Se några klassiska filmer bl a Casablanca & Det Sjunde Inseglet
  • En dag i veckan då jag är offline från alla sociala medier

Det finns många fler punkter men just nu känns dom för personliga för att jag ska kunna dela med mig av dom.

tumblr_m0nhn1dxAl1r0tq2ro1_500_large-1

Tio saker ni inte vet

Jag vet att det är många som faktiskt läser min blogg dagligen. Det gör mig glad även om jag inte riktigt kan förstå intresset i det jag skrivet. Skriver ju mest för att ventilera mig och bli av med tankar.  Många av er känner mig inte riktigt och har aldrig träffat mig irl. Läste ett av blondinbellas inlägg nyss. Hon skrev om “tio saker ni inte vet”. Tänkte faktiskt köra samma sak.

Så här kommer tio saker de flesta av er nog inte vet om mig 🙂

1. När jag var yngre var jag kär i ”Lasseman” i Arvingarna.
2. Jag har medverkat som avancerad statist i filmen ”Den nya människan”. Jag syns flera gånger i filmen och mitt namn finns med i sluttexten.
3. När jag handlar matvaror tar jag aldrig den första varan utan den andra eller tredje. Aldrig den som står ytterst.
4. När jag åker bil själv sitter jag ofta och sjunger.
5. När jag var yngre dansade jag folkdans.
6. Jag älskar ljudet av motorcyklar och ryser när jag hör en Harley.
7. Optiker, Advokat, Journalist, Fotograf, Polis och Kock är några av de yrken jag drömt om genom åren.
8. Jag har vägt 20 kg mer än vad jag gör i dag.
9. När jag träffar någon för första gången är skorna en av de saker jag tittar på först.
10. Jag samlar på R2-D2 figurer

Kuperad terapi

6 km. Det blev längden på dagens joggingrunda i skogen. Tempot var bra. Högre, jämnare och bättre än vanligt. Kuperad terräng – Me like. Även om blodsmaken inte var långt borta så börjar jag som annars föredrar asfalt att gilla den här terrängen.

Joggingrundorna har den senaste tiden blivit allt fler. Just nu är det det bästa sättet för mig att rensa tankarna.

Psykolog

Min psykolog är fortfarande på semester. Jag ser fram emot måndag när det är dags för nästa session. Min hjärna är mer än överbelastad just nu. Det känns att det var för många veckor sen jag kunde prata av mig ordentligt.

Hoppar i träningskläderna. I med hörlurarna. The Black Keys och en joggingrunda i skogen kanske kan få mig att släppa allt för en stund.

Dagens fundering i solskenet

Spenderade några timmar  på en bänk i solen. Solsken. Latte. Ljumma vindar från havet. Tid för en stunds eftertanke. Försökte känna efter hur jag mår. Bara vara här och nu. I dag uppskattar jag livet lite extra.

Turisterna har kommit till stan. Jag hörde mer norska, tyska och italienska än göteborska.

Jag skulle kunna ägna många timmar åt att titta på människor. Det är inspirerande och bidrar till många tankar vilket gör att jag lyckas vara närvarande i nuet. Jag lyckas släppa  alla jobbiga och delvis stressande tankar.

Dagens fundering:

Tappar man automatiskt klädstilen när man blir äldre? ? Slutar man bry sig om vad man tar på sig, hur man ser ut i håret eller vilken kroppsform man har? Eller är det så att jag inte förstår eftersom jag faktiskt inte vet vad som är inne för de som är 55+?
Kanske är det så att man vid en ålder av 55+ lärt sig att uppskatta livet och de ytliga sakerna är kanske inte längre de viktigaste
– utan man är glad och tacksam att man lever och mår bra?

Kommer jag att känna och agera så om 25 år? Kommer jag och C att bli paret med matchande träningsoveraller och strumpor i sandalerna? Just nu hoppas jag verkligen inte det och skulle det bli så, hoppas jag att någon påminner mig om det här inlägget.
Fast egentligen, vad spelar det för roll? Även om matchande träningsoveraller på äldre par är bland det fulaste som finns så kanske det ändå är värt det om det är så att man får må bra och bli gammal med den man älskar.

Men varför ska man i så fall vänta? Kan man inte skippa allt det ytliga redan nu och vara mer glad och tacksam för det livet man lever?
Vi lever bara en gång!

Just i dag är jag stark…

…. Precis som Kenta sjunger.

” Just idag är jag stark
Just idag mår jag bra
Jag förs framåt av kraftiga vindar
Just idag är jag stark
Just idag mår jag bra
Jag har tron på mig själv på min sida

Jag har väntat så länge på just den här dan
Och det är skönt att den äntligen kommer
Väntat så länge på just denna dag
Den ger lust när den kommer

Omedvetet har jag varit osocial och även hållit mig borta från socialamedier, borta från både  min och andras bloggar. Dagarna har spenderats i sängen eller soffan. I dag mår jag mycket bättre än på väldigt länge. Jag känner mig lugn inombords och glad… på riktigt. Kanske har tårarna som kommit under veckan hjälpt mig att släppa ut och bearbeta det sista?

Jag tänker inte längre så mycket på saker in the past. Även om jag tar en dag i taget så kan jag ändå se lite längre fram i livet utan att känna mig stressad över att hinna med vissa saker i livet. De tankar jag har på jobbet göra mig inte längre stressad. Jag saknar mina kollegor.

Jag känner mig lycklig och en gnudda harmonisk i kroppen. Christopher, tack för att du finns här och för att du orkar med mig och mitt tjôt.