Jag är inte bitter

Halvsitter upp i soffan.
Är hemma i dag. Har en huggande smärta från vänster axel ner till vänster höft.
Spelar ingen roll om jag står, sitter eller ligger – gör lika förbannat ont iaf. Bäst känns det när jag ligger på högersida. Sen lite ledvärk på det och ont i bröstkorgen.
Nej, jag är inte bitter 🙂
Jag försöker tänka på det som gör mig glad. Solen skiner. Det är fredag och jag har fått besked angående magnetröntgen. Har fått en tid tisdag den 26 mars. Jippie!

bild-56

Annonser

Ostyckad tid är mer värd

Jag har börjat läsa en bok som heter ” Tio tankar om tid” av Bodil Jönsson.
Boken handlar om tiden, om hur man använder den och varför den aldrig räcker till.

I boken berättar Bodil om ett minne hon har av sin farmor. Hennes farmor hade aldrig ont om tid. Nu tillhör inte jag och Bodil samma generation. Men jag kan inte minnas att jag någonsin hörde mina morföräldrar klaga på att de hade ont om tid. Några generationer senare tillhör jag en generation som inbillar sig att vi har ont om tid.

Hur kan vi ha ont om något som vi faktiskt alltid är garanterade att vi har?

Om man inbillar sig att man har ont om tid, varför kan man inte lika gärna inbilla sig att man har gott om tid? Det borde väl ändå kännas bättre då? Jag instämmer med Bodil när hon skriver att attitydbytet nog är lätt – i princip. Däremot kan vanan att känna panik inför tidens gång vara svårt att bryta. Men när man väl gjort det, kan tiden bli en jättelik guldgruva.

En betydligt mer behaglig bild än tiden som ständigt sinande.

Det gäller att inte stycka upp sitt liv i för små delar. Bodil skriver att hennes bardoms somrar kändes oändliga. Varför? Jo för hennes somrar var inte styckade. Hon skulle inte på handbollsläger före midsommar, till Mallorca första veckan i juli, till mormor den 15 juli, på scoutläger den 22 juli och till farmor första veckan i augusti. En sommar måste vara odelad för att ge känslan av oändlighet… och lugn. Rum att vara i. Tidlösa rum.
Ostyckad tid är för många mycket mer värd.
Jag skulle kunna skriva mer om boken. Men jag rekommenderar att du läser den i stället. Det är fylld av kloka tankar.

Vi lever i en kultur  som är alldeles för tidsfixerad. För några månader sen slutade jag använda armbandsklocka. Min vän och kollega Mikael (som aldrig stressar) uppmärksammade att jag tittade på den väldigt ofta och började även påpeka det varje gång han såg att jag tittade på klockan. Jag var själv inte medveten om att jag var så fixerad vid tiden.

Hans påpekande fick mig att tänka efter och jag bestämde mig för att försöka vara utan klocka. Till en början kändes det svårt och naket utan klocka. Men jag vande mig och nu är det flera månader sen jag hade klocka på mig.
Jag är glad och tacksam att min vän uppmärksammade mitt beteende och faktiskt påpekade det. Även om jag i dag mår dåligt p g a stress kanske det hade varit ännu värre om han inte fått mig att sluta använda klocka.

Tack Mikael.